Förra veckan var tuff, men igår tror jag att allt vände. Igår fick jag lite skrivande gjort, gick på en åtta kilometer vandring, och trots att jag fastnat inom samma fyra väggar för ett par månader, tuggade jag upp dessa mil med knappt en blåsa på min fot. Det är inte många av oss som har behandlat våra kroppar väl i karantänen. För mycket drickande, för mycket sömn. Inte tillräckligt med sömn? Skräpmat och chips har det blivit för två av tre måltider under ett par dagar. Kaffe - massor.

Jare blir långsamt frisk igen. Jag är på vredesfasen av min sorg. Och nästan klar med skitsnacket. Jag är nere på en säsong av Peaky Blinders. Jag hade ett äpple till lunch igår och det kändes bra! Min son kom tillbaka tidigt idag. Enligt mejlen var det för att kompensera veckan han stannade hos sin mamma för "karantän". En dag är inte lika med sju. Hon tyckte naturligtvis inte om att jag påpekade det. Hur som helst, jag plockade upp min son klockan 9 idag. Jag började dagen med kaffe. Jag tror att han var glad att komma bort från kaoset. Tydligen har min sjuttonåriga dotter kuggat fler ämnen och kommer att behöva gå på sommarskola för att undvika att gå om året. Tydligen gick mitt ex bananas.

Hur som helst, det är deras problem. Det är den relation de har odlat, och det är därför jag försöker göra mitt hem en plats för lugn och att använda ord när vi är frustrerade. Jag fick min terapeut att skratta häromdagen när jag sa att sånt här är deras "kärleksspråk." Hon sa att hon ofta hade funderat på att skriva en bok med dysfunktionella kärleksspråk av just en sådan anledning.

I dag städade jag diskmaskinen. Det hade blivit fullt av otrevligt bös och gjorde inte rent disken längre. Det var ett par timmar värt arbete, sätta min hand i alla typer av äckligt slam, och titta på YouTube-videor om hur man gör det på bästa sätt. Den fungerar så mycket bättre nu.

Jag gick och handlade mat, sen tvättade jag lite. Lagat middag (ramen med några stekta biffskivor och vitlök) och sedan gick vi på en promenad runt campus. Min son sprang genom sprinklerna, hans favorit-sommar-tidsfördriv, och jag fick ytterligare fyra kilometer i dag. Mina ben skriker. Men vi såg ett par stora ugglor på taket av gymmet. Vi skrämde en ur ett träd bara några meter från oss. Ugglor är så coola eftersom du inte kan höra deras vingar när de flyger.

Det var trevligt att bara se folk ute på promenader, istället för gårdagens visning av idiot college-barn på fester som spelar Beer Pong. Visst, det är trevligt!

Det handlar om enkla saker. Med varje dag som det kommer och inte låta saker störa dig om du kan hjälpa den. Motion hjälper. Förhoppningsvis kan jag komma över sömnlöshet snart. Jag har mycket arbete att göra under de närmaste månaderna. Jag är säker på att om jag stannade för att tänka på det nog, skulle jag skrämma mig dum, tänker på hur jag ska leva skriva på heltid.

Det här är ditt livs chans. Kan lika gärna ge allt jag har!

(Jag försöker vara hoppfull. Verkligen, jag är jävligt livrädd.)